Många hundägare fastnar i en strategi som vid en första anblick ser logisk ut: Din hund ser en hund, du matar din hund. Tanken är att vi därmed ska ändra hundens känsla, detta genom att koppla ihop det läskiga med något gott. Visst, det fungerar ofta för stunden så till vida att vi är på lagom avstånd. Vår hund blir tyst, fokuserar på godiset och situationen känns mer hanterbar (för oss).

Men vad är det som händer i hunden?

Det finns en risk att vi skapar hundar med vad man skulle kunna kalla för en ”ätstörning” i mötessituationer. En annan hund betyder bara ”dags för godbitar”, men det betyder inte nödvändigtvis mer trygghet eller ger vår hund en egen förmåga att hantera mötet.

En fråga om fokus

Låt oss överföra strategin till oss människor. Tänk dig att du är rädd för ormar. Varje gång en orm dyker upp får du en tusenlapp i handen – för att du tittar på den. Du kommer förmodligen att titta. Du kanske till och med börjar leta efter ormar att titta på, för att du verkligen vill ha pengarna.

Men blir du mindre rädd för ormen? Svaret är oftast nej.

Du tar fokus till och från ormen enbart för att du vill ha pengen. Du lär dig att stå ut, men din grundläggande osäkerhet inför ormen är sannolikt kvar.

Om pengarna plötsligt uteblir står du där med samma panik som tidigare, eftersom du aldrig lärde dig att faktiskt hantera närvaron av det som skrämmer dig. Kanske till och med mer panik eftersom den tidigare ”distraktionen” uteblir.

Missförståndet kring skvallerträning

På många kurser lärs något liknande ut, ofta under namnet skvallerträning. Skvallerträning handlar egentligen om att bygga upp en genuin pang-belöning som vi sedan sätter miljösignal på så att hunden självmant väljer den i stället för att exempelvis sätta av efter vilt.

Det blir på många kurser ofta i stället en ren matning (se hund -> godis kommer) och när vi då bara matar riskerar vi att missa den mest relevanta förstärkaren.

Om din hund känner obehag i ett möte är det oftast avstånd den faktiskt vill ha. Det är avståndet som ger trygghet, inte maten. Om vi ger hunden godis men ”tvingar” den att stanna kvar i en situation där den känner sig trängd, så förstärker vi bara ätandet och associationen annan hund = dags att äta blir starkare, vi ökar ju inte hundens känsla av kontroll.

Att bygga livskunskap istället för distraktion

I Valpliv & vidare ser vi på hundmöten som en helhet. Vi vill inte ha hundar som bara är duktiga på att äta i kniviga situationer.

Vi vill ha hundar som känner att de har verktyg att hantera världen.

• Den relevanta förstärkaren: Vi måste låta hundens beteende påverka situationen. Om hunden agerar lugnt, bör belöningen ofta vara att vi faktiskt ökar avståndet till det jobbiga. Det är då hunden lär sig att den har kontroll över sin egen trygghet.
  
• Livskunskaper: Genom att träna lekar som magneten, kartongkaos med mera i lugna miljöer stärker vi hundens egenskaper, såsom mod, självkontroll, självkänsla och flexibilitet. Det är färdigheter som hunden kan plocka fram när det väl blir skarpt läge.
  
• Optimism på riktigt: Målet är inte att en annan hund ska betyda ”nu kommer det mat”. Målet är att en annan hund antingen inte ska betyda något, eller ge känslan av ”detta löser vi”.

Att jobba med känslor tar längre tid än att bara plocka fram en godispåse.

Det kräver tålamod och en förståelse för vad hunden faktiskt behöver i stunden.

Men i slutändan får vi en hund som är trygg i sig själv, även när godiset inte är med.

Vi är verkligen inte emot godis, inte alls.

Bara att vi är mer FÖR att hellre se de små signalerna och göra det lätt att göra rätt, än att skapa ”ätstörningar”.